STSC

Min pappa och hans särbo har gjort slut nu.
De var tillsammans i ett år ungefär.
Jag tycker lite synd om pappa, för han är så ensam liksom. Ingen kvinna nu, inga barn (då menar jag: inga barn som bor hos honom), ingen hund, fler och fler av hans vänner flyttar...
Fast på ett sätt är det han själv som har valt att bete sig elakt så att allt detta har hänt.
Utåt sett är han en snäll och trevlig man, som bryr sig om sin familj och är artig mot alla.
Men innerst inne är han en osäker liten själ som gått igenom svåra saker.
Han första fru dog i bröstcancer. Då blev han deprimerad och ville ta livet av sig. Och så drack han.
Men nu är han okej. Antar jag?
Hans barndom var nog inte heller så lätt. Han var enda pojken i syskonskaran på fyra syskon. Farfar satt i rullstol även på den tiden på grund av polio, så pappa fick sköta alla "mansgöror" i hemmet själv som det var på den tiden. Det var nog rätt hårt.

För ett år sedan flyttade jag till mamma. Min lillebror har precis flyttat hit på heltid.
Jag minns tiden när jag och han bodde hos pappa varannan vecka.
Han var nästan aldrig hemma, och när han väl var hemma klagade han mest.
Det var alltid dålig stämning.
Så är det oftast när vi träffas nu för tiden också.
Jag och pappa kan umgås i max 2 timmar utan att bli osams eller irriterade på varandra. Därför tycker jag att det är bra att jag bara är hos honom varannan helg.
Ni vet när någon misshandlar?
Tänk er att han gör det, fast psykiskt.
Okej, inte riktigt så hemsk är det väl.
Men han kan liksom säga åt mig att dra åt helvete och han frågar ibland om jag är dum i huvet.
Inte för att jag bryr mig.
Jag tycker det är lite faschinerande faktiskt. Jag skulle ju aldrig ta åt mig av något sånt, för jag vet att det är han som har problem.
Men ändå.