Paus från C
Jag och C har en "paus". Vi är ju inte tillsammans, men jag vet inte vad jag ska kalla det om jag inte ska säga paus. Det var hans idé. Han har varit väldigt grinig och krävande på sistone. Han kräver saker av mig som jag inte kan uppfylla. Jag tror att jag skrev lite om det innan. Det där med framtiden till exempel. Jag kan ju inte lova att något ska hända i framtiden. Han visar heller ingen respekt gentemot mig. Om han säger typ: "på söndag ska vi göra det här!", och jag säger: "kanske det... vi får se", så säger han typ: "jo, det ska vi".
Det är en liten grej, jag vet, men det är jäkligt irriterande. Dessutom tror han att han får röra mig när han vill och allt sådant. Om jag säger åt honom att släppa mig så släpper han inte. Om jag ber honom att sluta med något så slutar han inte. Om jag ber honom att inte följa efter mig så följer han efter mig.
Jag kanske inte är tillräckligt tydlig? Fast det borde inte spela någon roll. Han ska låta mig vara om jag så vill det, eller hur?
Så nu har vi inte pratat med varandra sedan i måndags. Han bad mig nämligen att inte kontakta honom på en vecka. Idag är det fredag, och i morgon är det konfirmationsläger. Han är konfirmand och jag är assistent. Jag har sagt till honom att jag ska på lägret, och han får väl göra som han vill. Jag undrar om han kommer eller inte. Han kanske pratar med mig i kväll? Hur ska jag reagera då?
Under de här dagarna som vi har varit ifrån varandra, har jag känt mig ganska... fri. Jag har klarat mig väldigt bra, och ingen har fått mig att känna mig som en dålig vän eller gett mig dåligt samvete. Det känns även som att jag har fått bättre och starkare kontakt med andra vänner och personer i klassen som jag annars faktiskt inte ens brukar prata med. Det är ju det jag har misstänkt hela tiden. Att min och C's nära kontakt har gjort mig lite osocial mot andra. Därför kan jag tycka att det är bättre om vi inte har en sådan nära relation.
Jag har ingen aning om hur han känner just nu, eftersom vi inte har pratat på så länge, men jag tror att han antingen kommer att skratta bort allt och säga att vi stryker ett streck över den senaste månaden, eller att han kommer att konstatera att han faktiskt också klarade sig bra utan mig, och därmed hålla med om att det är bättre om vi bara har en vanlig vän-kontakt som alla andra. Eller så kommer han aldrig att prata med mig igen. Fast det är inte så troligt. Då är det troligare att han säger att han vill bryta kontakten med mig och så gör vi det. Vi får se hur det blir. Jag känner inte att jag bryr mig så mycket om hur det blir just nu i alla fall. Det kanske tyder på att jag inte vill umgås med honom längre?
C's oro
Jag och C har en väldigt-nära-vänner-nästan-kärlek-period. Vi umgås flera dagar i veckan och smsar 24/7 samt pratar i telefon på kvällarna/nätterna. När vi träffas är C lugn och glad. Han utstrålar ingen som helst oro. När vi däremot inte är med varandra får han en känsla av att jag kommer att "lämna" honom. Det är för att jag har sagt att jag inte kan lova att vi är vänner hela livet. Det kan man ju inte lova liksom? Han behöver tydligen få höra det för att slappna av... Men jag förstår inte varför han inte bara kan leva i nuet och ge fan i vad som händer om ett år? Måste han bry sig om vi känner varandra eller inte när jag går på gymnasiet? Vi får väl SE vad som händer liksom! Han är förresten inte bara orolig. Han är fan rädd. För honom är jag "det bästa i ens liv", som han själv uttryckte det alldeles nyss på sms. För mig är han en av mina två bästa vänner. Okej, vi har något speciellt. Det har vi alltid haft... Men varför måste vi hålla på och tänka på det och försöka reda ut det? Vi kan väl bara chilla och göra roliga saker? Inte tänka på hur livet kommer att te sig när vi är tjugo! Det tar man väl då. Vi har ju för fan inte känt varandra i ett år än, och vi har redan tappat kontakten en gång. Han vill ha mig som... mer. Jag är den underbaraste människan han någonsin träffat och någonsin kommer att träffa, säger han. Jag tror honom. Jag tror på att han tycker det alltså. Men tänk då när han blir vuxen och ska gifta sig. Tror han inte att den tjejen kommer att vara mer underbar än vad jag är? För det måste hon ju vara. Man kan ju inte gifta sig med en person om det finns någon annan som man hellre skulle gifta sig med. Nu skulle man ju kunna tänka sig att det var mig han ville dela sitt liv med på det sättet, men det är det inte, för han är inte kär i mig. SÄGER han. Alla tycker att det verkar som att han är det. Om man tittar på kroppsspråket. Det är ändå 70% av en människas kommunikation. Om inte han hade svarat direkt nej på den frågan, så hade jag trott att han var kär i mig. För är han inte det - då är han typ... besatt. Att jag träffar C så mycket begränsar mig från att träffa andra killar. Jag vill ju träffa andra killar, för jag vill bli kär och ha förhållanden och så vidare. Med C är det ju inte på det viset. Jag får väl se vad som händer...
